Inget kokain eller morfin, men däremot öronmedicin. Lite mesigt tycker jag. Men för mig var det viktigaste i Guy Ritchies Sherlock Holmes kemin mellan Holmes och Watson. Perfekt. Robert Downey Jr är något av ett geni och hans talang reflekteras i Jude Law som jag aldrig har gillat tidigare. Visst, det blir mest "popocorn-action", men vad ska man vänta sig? Om man vill ha trogna versioner av SH så ska man nog kolla på Jeremy Bretts alla avsnitt och TV-filmer. Ritchie blandar hej vilt från förlagan, har sin egen stil och dialogen är super. Irene Adler är såklart ett orosmoment, men vad ska man göra? En Hollywood-rulle behöver tydligen en liten romans. Det gör även Holmes mänskligare. Bra eller dåligt? Jag bryr mig knappt, för Downey Jr är sååå bra.
Har läst recensionerna lite, men slutat ganska snabbt. Den har nästan fått treor av alla jag har läst. Vad jag har stört mig mest på är att en kritiker ansåg att man inte behövde visa och förklara allt. Det kommer ibland som en liten flashback i filmen då ett mysterium/trick förklaras. Vilket är precis vad som görs av många, många deckarförfattare. Oftast samlas en grupp människor i ett rum och detektiven förklarar lösningen på brottet. Så varför skulle man inte använda en liknande teknik i en film? Till alla kritiker; do your research.
Undrar när jag har tid att se den igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar