Det finns en intervju med Russell T. Davies (f.d. huvudmanusförfattare för Doctor Who) då han talar om hur han inte vill komplicera själv berättelserna i DW, utan vill fokusera handlingen på karaktärerna och deras förhållanden. Sedan steg Steven Moffat in och tog över och då snurrade hela karusellen igång på riktigt. Nu uppstår det hela tiden frågor, cliffhangers är långt i från ovanliga och handlingen blir rätt så komplicerad. Ett bra exempel är River Song och Doktorns förhållande, första gången han träffar henne är sista gången hon ser honom. De rör sig rent tidsligt (?!) sätt i motsatta riktningar. Han lär känna henne bättre medan hon sakta märker hur han lär känna henne sämre.
Men det är kul. Jag gillar komplicerat och är inte rädd för det. Det var det som jag gillade med LOST, alla frågor som aldrig tog slut! Och när det görs på ett smart sätt blir det ännu bättre. För DW har enorma potential eftersom det inte finns några regler för vad man kan göra med tid och rum och verklighet. Medan andra TV-serier ofta arbetar inom strikta ramar så finns här visserligen riktlinjer, men sällan barriärer. Det är en serie som aldrig dör, med en huvudkaraktär som aldrig åldras fastän han förändras radikalt emellanåt. Allt är sorgligt, för medan Doktorn fortsätter framåt så avviker hans vänner. De lämnar honom alltid och krossar hans hjärtan.
Doctor Who är hemskt. Hemska saker händer bra människor. Vi tittar drabbas nästan lika hårt, men det är värt det. Man får resa, man får lämna sin lilla låda ett tag och se en värld som är mycket större på insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar