För det första, Martin Freeman är fantastisk. Verkligen. Mycket fokus ligger på Sherlock och Moriarty och deras hjärngympa, men Martin "Fuck you, I won a BAFTA!" Freeman spelar i en egen liga. Fantastisk sympatisk och stark karaktär. Jag brukar hata när folk blir överdrivet upprörda och gråtfärdiga i film, men Freeman gör det trovärdigt. Kanske betyder att vi gråter likadant. Men Benedict Cumberbatch var också otroligt fin, ett geni i kris. Och Andrew Scott! Det måste vara så svårt att spela onding nuförtiden, för det mesta har gjorts. Och Moriarty är ju ondingen av alla ondingar, ärkefiendernas ärkefiende. Men Scott gör honom ny, galen och fantastisk njutbar att följa.
Avsnittet är spännande rakt igenom. Det är så klart jobbigt. Men konstigt nog trodde jag att det skulle vara tyngre rent känslomässigt. Visst, det finns ångest (yikes). Men man kanske hade verkligen föreställt sig så hemska saker att verkligheten (...) helt enkelt inte kunde leva upp till det. Mycket värdigt avslut för andra säsongen. Men som tur är kommer det en tredje. Det har skaparna Steven Moffat och Mark Gatiss suttit och hållit på, den tredje säsongen beställdes nämligen av BBC samtidigt som den andra. Förstår de inte vad de gör mot oss stackars fans när vi sitter och våndas över seriens eventuella fortsättning? Grymt.
Det finns så mycket citat och så mycket scener jag skulle vilja detaljstudera, men det får bli en annan gång. Tur att man har en blogg att skriva av sig i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar