Väntan

Det känns som att jag går och väntar på att någonting ska släppa.  Uppsatsstressen, melankolin efter att ha slutat plugga... Vet inte riktigt vad, men jag kanske förväntade mig att jag skulle känna mig annorlunda. Som när folk frågar en hur det känns att fylla år, det går inte att svara på eftersom det aldrig känns så värst annorlunda från tidigare. Det kanske mer är det att den grava pluggångesten har övergått i grav ångest inför att få arbete. Får se hur det går.