Det var en gång...

...en idé som Hollywood inte tycktes kunna släppa. Alla dessa filmer och TV-serier som handlar om olika sagogestalter är ganska kvävande nuförtiden. Senast ut är alltså Snow White and the Huntsman som är någon slags "nytappning" på sagan om Snövit och den onda drottningen. Snow White spelas av Bella Swan/Kristen Stewart, kvinnan med endast ett ansiktsuttryck (okej, nej, hon hade ett till och jag blev förvånad över detta faktum). Hur hon leder storfilmer är bortom min fattningsförmåga. Men nog om det! Själva filmen är oerhört vacker, rent visuellt är den väldigt givande att se på. De har lagt ned mycket krut på att göra miljöerna och effekterna och kameravinklingarna snygga, så det ska de ha cred för. Men... Problemet är att filmen nästan bara blir yta, den blir nästan bara de där snygga filmningarna och hisnande vyerna. Manuset är rent ut sagt bedrövligt och dialogen näst intill icke-existerande. Själva berättelsen är rättfram och linjär, utan några som helst överraskningar. Och där faller det för mig, det fungerar liksom inte att bara göra en film med snyggt foto. Det måste finnas karaktärer och intressanta öden.

Snow White själv får symbolisera oskuldsfullheten, det rena och det helande. Livet typ. Ravena, den onda drottningen, är hennes motbild. Besudlad av män, bitter och besatt av ungdom. Döden typ. Snow White ger liv, Ravena tar det. Väldigt effektivt sätt att lägga upp en film på. Den onda drottningen är filmens behållning rent skådespelarmässigt. Charlize Theron dominerar totalt, vilket inte är så konstigt. Hennes karaktär har en bakgrund, ett djup och en förklaring. Snow White är bara god, hon är platt. Ravena är mänsklig, om än jävligt jävligt obehaglig. Sedan har vi förstås männen, som måste rädda Snow White jämt och ständigt (hon som ska rädda alla kan knappt rädda sig själv). The Huntsman är bra, mycket bra. Han har också lite mer djup, trots att han är en vandrande klyscha (död fru, fyllo, får chansen till frälsning genom Snow White). Det intressanta här är att han typ är kärleksintresset i filmen, fast ändå inte. De kunde lätt ha gjort det till en kärlekssaga, men de valde den svåra vägen. Så applåder för det, om inte annat. Chris Hemsworth är rätt frän med sin bad boy-attityd och sin himmelska dialekt (skottsk?). Men, jag är ganska lättköpt på den fronten.

Så nej, det här var ingen hit för mig. De borde ha lagt ned mer tid på huvudpersonen, det blir aldrig trovärdigt med en karaktär som är vit som snö.

*Bildkälla