Äntligen så masade jag mig i väg till biografen för att se Prometheus, årets sci-fi-rulle. Eller? Den har varit så GALET hypad sedan trailern kom. Och trailern var verkligen magnifik, med sitt fantastiska ljud och underbara känsla av ren panik. Frågan var, kan filmen leverera? Tyvärr kan den inte det, men jag borde ju veta bättre. Jag har aldrig varit förtjust i Ridley Scott, jag har alltid betraktat hans storfilmer med skepticism. De är ofta fina biofilmer, helt okej bioupplevelser, men aldrig någonting jag vill återvända till eller fundera så mycket över. Prometheus är ambitiös, vissa scener är väldigt vackra. Men det är precis som jag skrev om Snow White and the Huntsman, mycket yta men ingen känsla.
Det konstiga är att den karaktär jag får mest kontakt med (eller vad man nu ska kalla det), är androiden David. Han är inte mänsklig, någonting som alla påpekar hela tiden. Men när David säger att hans favoritfilm är Lawrence of Arabia så blir jag övertygad om att han inte är helt innehållslös. Och det är lite farligt när den mest sympatiske karaktären är den som inte har någon själ eller mänsklighet. Vad säger det om hur de andra rollerna är skrivna och levererade? Noomi Rapace är okej, hon lyckas hålla i stora delar av filmen själv. Men jag vet inte, tycker just den rollen var lite trist. Charlize Theron är kul, hon är ett riktigt bad ass. Någonting som filmen behöver. De manliga rollerna (bortsett från David) är totalt ointressanta. Så det är väl något som Scott lyckas delvis med, att lyfta fram kvinnliga karaktärer.
Och herregud, vilken katastrof till roll som Guy Pearce hade. Sminkad till oigenkännlighet som gammal gubbe. Men en man i mycket smink (prosthetics, eller vad man nu ska kalla det på svenska) är endast en man med mycket smink. Jag ser ingenting annat och börjar genast fundera på vad filmskaparen döljer. Använd en gammal skådespelare istället, ålder är oerhört svårt att sminka sig till.
Så klart så är utomjordingarna inte snälla. Det finns flera olika typer tydligen. Vi har de vita jättarna, de slemmiga ormarna, den vita slemmiga bläckfisken och den svarta alienprylen. Stor ew-varning på dem allihop. Jag förstår inte riktigt hur de alla hör ihop, men det kanske inte är meningen att man ska göra heller. Man får inte så mycket vettiga svar av filmen, men jag är egentligen ganska ointresserad av detta. Om de hade lagt upp det annorlunda, så att det hade blivit något mer än att springa i korridorerna och operera ut bäbisbläckfiskar ur magen så... Det finns väl någon slags diskussion om skapare/skapad. Gillade parallellen som de drar mellan teamets sökande efter svar och Davids skapelse. Dr Holloway vill veta vem ingenjörerna till mänskligheten var, men viftar endast bort Davids existens som något som människor gjorde för att de kunde. Tyvärr försvinner det här i allt äckel och springande. Ridley Scott ställer frågor, men ingen är egentligen intresserad av svaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar