Hm. Vad gör man en lördagmorgon? Jo, man googlar efter människor man känner. Sedan googlar man sitt eget namn ("sofia ---" dök automatiskt upp i gardinen när jag skrev in "sofia ---", creepy). Det var med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte att min blogg hade blivit länkad på en svensk Sherlock Holmes-sida. Min första tanke var "woho, jag är känd". Min andra tanke var, "åh nej, de länkade till ett av mina pucko-inlägg". Alltså ett där jag skriver "haha" hela tiden och andra fruktansvärt töntiga saker. I alla fall så hade jag lagt upp en rolig Holmes-sketch i det inlägget och den skäms jag inte över! Tycker att den är underbart rolig. Sedan står det också, "Tidigare har hon bl a skrivit om Laurie R Kings 'The language of bees'". Och de länkar det inlägget. Tack gode gud för att det inlägget var någorlunda fritt från fangirl-hysteri.
Nu kan man ju undra hur många som verkligen läser den här artiklen och sedan hur många av dem som klickar på länken till den här bloggen. Inte så många skulle jag tro. Men det här har gjort mig uppmärksam på att saker man skriver faktiskt finns tillgängliga för alla, om man är villig att leta alltså. Min första reaktion är att börja städa i bloggen, alltså bara leta stavfel och ta bort svordomar. Men varför? Det här är min egna privata blogg och ja, jag skriver lite knasiga saker ibland. Det har aldrig varit mitt mål att skriva en seriös, undersökande, kritisk blogg med ett "objektivt öga". Jag vet att jag kan skriva ordentligt eller akademiskt om jag vill.
Shit. (Sorry). Tänk om folk man skickar jobbansökningar till googlar ens namn? Det är en obehaglig tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar