Jag har mediterat på Shutter Island i... en dag ungefär, och kommit fram till följande: Jag älskar den. Och! Jag hatar den. Typ. Ok, gnället först. Lehane har tydligen själv sagt att han ville skriva en noir-deckar-roman med allt vad det innebär. Men bara för att han säger och gör så, är det okej att använda sig av klischéer? Det kedjerökande, tuffa polisen med tragisk bakgrund och som tar lagen i egna händer. Teddy Daniels är en vandrande klisché, men det är ju medvetet. Jag gillar det inte. Jo, jag älskar Teddy, men jag gillar inte Lehanes sätt att ursäkta sin brist på orginalitet. Det finns fler grejer, men jag vill inte spoila handlingen. Men för mig var den ganska förutsägbar, fast man samtidigt inte visste vilken vändning den skulle ta.
Men samtidigt. Det är ju en klisché för att det fungerar! Och jag blir verkligen fäst vid Teddy, trots alla hans brister. Heartbreaking är rätt ord för att beskriva honom, även om det inte verkar så på den grova ytan. Jag är så sjukt nyfiken på hur Leonardo DiCaprio ska tolka den rollen. Hoppas verkligen att det blir bra! Mark Ruffalo ska dessutom spela Chuck, underbara Chuck, och det är nog också bra casting.
Akta er, för Shutter Island är en bok jag ska tvinga på så många som möjligt. Den heter Patient 67 på svenska och jag har den som hörbok (CD) för intresserade. LÄS DEN FÖR FAN. Jag fattar inte, det är inte den bästa bok jag har läst (långt ifrån), men jag måste måste måste rekomendera den till alla.
jag är intresserad!
SvaraRadera