Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
Passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
Och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.
Vad smidig, ädel växt, och benet till sin form
som en statys! Jag drack i vanvettigt begär
det ljuvas eggelse, en vällust som förtär
ur ögats svartblå sky som gömde hemlig storm.
En blixt … och sedan natt! - Din blick lät en sekund
min själ bli född på nytt, o skönhet, samma stund
försvunnen! Skall vi ses i evigheten nu,
på annan plats, långt bort? Kanske ej någonsin?
För sent! Jag kände ej din väg, du inte min …
Jag skulle älskat dig, och detta visste du!"
~ Charles Baudelaire ~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar