Ta det pianoforte

Den här veckan ska jag försöka blogga lite duktigare. I dag vill jag tala (skriva) om folk som är duktig på att spela piano. Sådana där människor som är så sjukt musikaliska att man helst vill skjuta dem för man blir så djupt avundsjuk på dem. Som tur är så är ingen av mina vänner så där jobbiga. Inte för att jag säger att de sjunger dåligt eller spelar något instrument dåligt men de är inga savanter precis. För i sådana fall skulle jag ha väldigt svårt att umgås med dem.

Gud, jag hatar att kolla på TV när något äckel sitter där vid sitt piano. Det värsta är att jag har så lätt att börja gråta av pianomusik. Det är hemskt. Men det är så fint! Jag trodde jag var ensam om det här, men sedan läste jag Stephen Frys självbiografi Moab is my washpot i somras och upptäckte att han hade precis samma åsikter. Han blev också grön av avundsjuka när han träffar musikaliska människor och själv kan han inte ta en ton. Samma här. Jag fattar nada av toner, har inga talanger what-so-ever när det kommer till att spela gitarr, kan inte sjunga en strof utan att det låter som att någon stryper en katt. Så jag blev lättad när jag upptäckte att jag inte var ensam. Vi borde starta en klubb eller något.

Å andra sidan är det helt underbart att lyssna på pianomusik. Så länge jag slipper se den jäveln som spelar.