Alltså jag har svårt att förstå hur människor kan gotta sig i elände utan berättarglädje. Lisbet Salander är väl Män som hatar kvinnors räddande ängel. Ja, hon är en tuff brud. Men jag tycker ändå att Stieg Larsson tar våldet och utnyttjandet av kvinnor ett steg för långt, det blir för mycket. Jo, det kan ju finnas en poäng i det också, man får ju inte blunda för verkligheten och alla de hemskheter som sker här ute. Men är en deckare/spänningsroman verkligen rätt sätt att föra fram en sådan viktig fråga? Tar folk det verkligen på allvar? Jag kunde inte, så jag blundade hellre och lade ifrån mig boken med en sur smak i munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar