En av de sakerna som är så fascinerande med Sherlock Holmes är vad olika skådespelare kan göra med honom. En viktoriansk gentleman med iskall blick, en modern Londonbo med likdelar i kylskåpet, en småaktig boxare som är alldeles för beroende av sin kombo? Eller till och med en amerikansk läkare som knarkar piller. Det känns som en karaktär som man dels kan spela propert och värdigt, men även en som man kan vrida och göra hur jävla galen som helst. Skurk eller hjälte? Människa eller monster? Watson skiver att han är en automat i "A Scandal in Bohemia", helt känslokall. Men det stämmer ju inte heller, det vet vi som läser och ser.
Sedan kan man ju argumentera att det är Watson som gör Holmes mänsklig. Att Watson är vår väg till denna übermensch. Men doktorn blir också ett avståndstagande, Holmes blir ännu mer otillgänglig, placerad på en piedestal. Jag tror det är därför som de där mänskliga ögonblicken får ännu mer genomslagskraft. Speciellt märker man det i House när House faktiskt reagerar, han blir upprörd eller arg. Han kanske drogar Wilson emellanåt, men han bryr sig ändå. Holmes är orolig för Watsons säkerhet. Så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar