Nu hade jag väldigt, väldigt låga förväntingar på nyinspelningen av En förlorad värld eller Brideshead Revisited men jag tycket ändå den var riktigt bra. Det gick inte att undvika att sitta och jämföra allt och alla med serien, men det kan man ju förlåta. Det måste vara svårt att mäta sig med Jeremy Irons och Anthony Andrews, till och med Michael Gambon var trist jämfört med respektingivande Laurence Olivier. Och Michael Gambon är aldrig blek! Jaja, nog med jämförningar.
Gud, jag vet inte. Den var bra, men jag tvekar liksom. Jag blir liksom gripen hela tiden av Sebastians olycka och illa berörd av Charles utveckling från snäll och omtänksam till nästan grym och framför allt kall. Jag kommer på mig själv med att fantisera ihop lyckliga scenarion, lyckliga slut. Uh, Julia... Och den där jäkla katolicismen som liksom tar musten ur karaktärernas liv. Det är så klaustrofobiskt bara att se det på bio. Gud hit och Gud dit och lycka är absolut inte för det här livet. För det är så det är i filmen, jag kan inte hitta en enda lycklig eller åtminstone lite gladare person där.
Men samtidigt är jag tacksam att det inte är gulligull och vackra bröllopp och Gud vet vad annat... Jag tänkte precis skriva vilken som var min favoritscen men jag kan ärligt talat inte komma på någon. Kanske spy-scenen, trots att lunchen efteråt är så himla jobbig.
Förresten, väldigt lite voice-over! Bara i början och slutet, vilket jag inte gillar. Mer VO, det gör alltid susen för sådana där filmer. Skulle ha något fint citat nu, men... ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar