söndag 19 juli 2009

It was a dark and stormy night (it always is)

Seriöst, när Snape gör sin totalt likgiltiga min så håller jag på att dö av skratt. Så klockrent! Guuud vad jag är glad att de gav Alan Rickman mer tid on-screen i den här filmen. Han har annars varit en liten bifigur som det oftast mest bara pratas om (är han ond, är han god, är han ond igen, är han fortfarande god?). Eftersom Remus var med i två minuter sammanlagt så måste jag hålla kvar vid Snape.

Filmen i sig tycker jag var väl balanserad, inte alls lika uttunnad som femman. Den var ganska uselt gjord. I och för sig kan jag fylla i luckorna automatisk eftersom jag har läst böckerna, men jag tycker ändå att den här nya är en av de bättre filmerna i sviten. Den är dessutom väldigt, väldigt mörk. Tur att man är gammal och inte blir rädd för zombies längre. Eh. Men... (oh-uh) som vanligt så faller filmen (snubblar kanske) på ni-vet-vems "sista" scen. De hade ändrat lite. Det blev mer enkeltydigt (för när de gjorde den så hade de antagligen läst sjuan), vilket jag inte gillar.

Om jag ska vara kortfattad (yeah right) så skulle jag ge den en fyra av fem. För den är trots allt spännande och hemsk och mörk och allt som boken är. Fast jag är ju ett sådant detalj-freak, en fakta-nörd, en bakgrunds-snokare, så jag vill gärna ha bakgrundsfakta rabblat för mig. Det är vad filmerna saknar, den bas som böckerna har. Information om mammors flicknamn, ondingars familjehistorier, släktband (för Sirius Black och Draco Malfoy är faktiskt släkt).

Uh... Dags att sova märker jag, alldeles för mycket babblande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar