Altruism, egoism, svaghet, styrka. Jag kan inte tro att Urkällan slutade som den gjorde, jag hade nämligen väntat mig något helt annat. Ett offer, ett exempel, ett nederlag av något slag. Allt blir lite upp-och-ned hos Rand, det man trodde var bra egenskaper är egentligen dåliga och tvärtom. Väldigt fascinerande och faktiskt kanske hanterbart, trots att jag inte är intresserad av filosofi av något slag.
Rands karaktärer är väldigt snyggt gjorde, de gör vad som förväntas av dem helt oväntat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Eller ja, man hoppas att de ska göra en sak, men sedan gör det exakt det som ligger i deras natur att göra. Praktexemplaret är Peter Keating. Howard Roark blir nästan omänsklig jämfört med alla andra. Ingen kan klara av att vara så likgiltig och lycklig som han är. Det ligger inte i människans natur, det är abnormt beteende men usch så fantastiskt. Men sedan har han ju en aura av gudomlighet omkring sig och man kan nog dra lite svaga paralleller till Jesus. Fast det är inte så intressant i och för sig.
Jag måste säga, jag gillade Dominique väldigt mycket. Hon är liksom Roark så annorlunda. Hon är inte som andra kvinnor i litteraturen. Det känns väldigt fräscht trots att boken kom ut 1946. Läser Frankenstein nu också och beskrivelserna av den sköna och änglalika Elizabeth gör mig nästan kräksfärdig. Ok att boken är från 1700-talet, men kom igen...
Rands karaktärer är väldigt snyggt gjorde, de gör vad som förväntas av dem helt oväntat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Eller ja, man hoppas att de ska göra en sak, men sedan gör det exakt det som ligger i deras natur att göra. Praktexemplaret är Peter Keating. Howard Roark blir nästan omänsklig jämfört med alla andra. Ingen kan klara av att vara så likgiltig och lycklig som han är. Det ligger inte i människans natur, det är abnormt beteende men usch så fantastiskt. Men sedan har han ju en aura av gudomlighet omkring sig och man kan nog dra lite svaga paralleller till Jesus. Fast det är inte så intressant i och för sig.
Jag måste säga, jag gillade Dominique väldigt mycket. Hon är liksom Roark så annorlunda. Hon är inte som andra kvinnor i litteraturen. Det känns väldigt fräscht trots att boken kom ut 1946. Läser Frankenstein nu också och beskrivelserna av den sköna och änglalika Elizabeth gör mig nästan kräksfärdig. Ok att boken är från 1700-talet, men kom igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar