fredag 13 mars 2009

Watching, waiting

Så här lagom till filmpremiären av Watchmen (som jag trodde skulle gå omärkligt förbi här i Sverige, tji fick jag!) så funderar jag på att läsa om serien. Men ändå, den känns ändå relativt fräsch i mitt minne. Ja, en sådan historia lämnar en inte så fort... Det måste varit mer än ett år sedan jag läste den. Öhm... OK, enligt min läsbok så läste jag ut Watchmen den 16 juli 2007. Hm... Kanske dags att dra igenom den igen.

Problemet är att det inte är en lättläst serie. Vilket bara bevisar vilka fördelar du har mot serieformatet. Folk tänker fortfarande Bamse och Kalle Anka och kanske X-men. De tänker inte Ghost World, From Hell, V för Vendetta, 300, Sin City, som alla är serieromaner som blivit film. Watchmen sägs vara ofilmbar och vissa recensioner verkar peka på det. Den är så sjukt komplex med alla lager och sidohistorier och vidriga karaktärer. Värst är the Comedian. Usch! Rorschach (fortfarande osäker på stavningen) är den alla älskar. Men han är typ den mest störda karaktären någonsin. Paranoid, våldsam, känslokall, trångsynt osv osv. Men han är favoriten. Hur FAN lyckas man med något sådant? Hoppas de har lyckats att gestalta honom rätt i filmen i alla fall, allt annat kommer i andra hand!


Om jag skulle få massa pengar och bra skådisar så skulle jag göra Top Ten. Vilket antagligen skulle gå käpprätt åt helvete. Men det är en av mina absoluta favoritserier och utspelar sig i en stad där alla är superhjältar med diverse krafter. Top Ten är tio poliskonstaplar som försöker hålla ordning på invånarna. Sjukt cool och snyggt tecknad men antagligen alldeles för rik på nyanser för en film. Lättsammare tema än Watchmen dock.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar